Det har blivit dags för del 5 i serien om tifo. Här kommer Andreas Lindman från Sundsvall.
1. VAD ÄR OCH VAD BETYDER TIFO FÖR DIG?
Den ultimata kärleksyttringen till mitt lag och det vi som supporterklubb står för. Kärlek och hat i en perfekt kombination. När långa dagar, sena kvällar, värkande kroppar och massvis med vilja sammanfattas i ett lyckat tifo är det NÄSTAN värt mer än själva resultatet i matchen. Jag tror man måste ha varit med på det där riktigt utmanade läktararrangemanget för att riktigt förstå den känslan. Det blir ett projekt som man planerar, bygger och slutför. Mycket kan gå fel på vägen, men när allt sitter då är känslan oslagbar.
2. HUR BLEV DET ATT DU BÖRJADE ENGAGERA DIG I TIFO-VERKSAMHETEN?
Trots att jag själv spelade fotboll i ungdomens år var det aldrig något som egentligen lockade. Visst, EM och VM var ju högtider man inte ville missa, men annars var intresset inte så stort. Inte förrän jag fick se italiensk fotboll och den läktarkultur som fanns där. Den fullständigt blåste bort allt jag trodde mig veta om fotboll och sedan var jag fast.
Jag var med och grundande Patronerna 1999 och tifo-verksamheten har sedan dag ett varit ett bränsle för att sätta färg på Giffarnas matcher. Vi hankade oss minst sagt fram på en krokig väg i början med isfacklor mitt på ljusa dagen och ballonger som gick att räkna på en hand. Mycket vilja, lite kunskap.
Sedan fick jag tag på ett fanzine, kanske var det ”Global Tifo”, som omkullkastade min värld. Med i fanzinet var en bild på Djurgården när de körde rök över hela kortsidan och livet tog åter en ny vändning. Kan det se ut så här, i Sverige?! På något sätt, minns faktiskt inte hur, kom jag i kontakt med Djurgårdens kille som skötte beställningarna. På den här tiden var internet en relativt ny bekantskap och att försöka beställa pyro och megaflaggor från Italien var en ren vetenskap. Så killen i Djurgården skickade upp en folder från Italien som vi bläddrade i och bestämde vad vi ville ha. Sedan fick vi hjälp med överföringen och faxade(!) beställningen. Jag är evigt tacksamt över den hjälp vi fick. Har tyvärr glömt namnet på han som hjälpte oss, men ger han sig tillkänna bjuppas det på starkt ur dunk i Sundsvall vid nästa besök.
3. HUR SER DU PÅ UTVECKLINGEN AV TIFO I SVERIGE OCH ÖVRIGA EUROPA?
Det är egentligen helt galet vilken utveckling tifo-verksamheten har haft de senaste 15 åren.
Stora som små föreningar skapar tifon efter sin egen förmåga, och det är det som är det fina. Att supportrar väljer att prioritera sin tid på detta. Sedan behöver det inte alltid vara klockrent utfört eller det vackraste man sett. Engagemanget är det jag vill lyfta fram som en oerhörd styrka. Jag ser ju hellre ett läktararrangemang med charm och vilja än precist utfört och tillrättalagt. Jag väljer att lyfta bredden i den här frågan.
4. VAD VILL DU TIPSA OM TILL NÅGON SOM VILL ENGAGERA SIG MER I TIFO MEN INTE VET I VILKEN ÄNDE DE SKA BÖRJA I?
Ta kontakt med din lokala supporterklubb! Dom styr dig med all säkerhet till rätt personer att ta kontakt med. Tifoverksamheten är ju lika delar kreativitet som vänskap. Det är fin väg in till något kreativt, där du själv bestämmer hur mycket tid och engagemang du vill lägga. Och jag törs lova att om du är beredd att prioritera detta så får du vänner och adrenalinkickar för livet.
5. VILKEN ÄR DIN FÖRENINGS BÄSTA TIFO ENLIGT DIG OCH VARFÖR?
Komplex fråga. Jag kan ju själv ranka ett tifo från 2001 som vårat bästa, bara för att vi testade något nytt som fungerade där och då. Samtidigt har vi ju gjort större och mer välutförda saker efter det.
Men jag väljer att mixa dom två komponenterna, blir lite nostalgisk, och säger ”The Anti-GIF Conspiracy Must Be Destroyed”. Det mesta klaffade där. En målning på 36×18 meter och stripes som hissades upp. Ett under egentligen att inte vinden tog allt och slet itu det i och med att IP är ett blåshål utan dess like. Sedan måste jag även credda årets säsong där vi sportsligt släppte in över 80 mål och var i ärlighetens namn usel på det mesta vad gäller sport och kansli. Men läktaren levererade grymma tifon och stämning efter de mardrömslika förutsättningarna. Det gör det liksom så jävla värt.
