Vi är oroliga.
Det har bara gått två år sedan en enig idrottsrörelse med acklamation bestämde sig för att bevara föreningsdemokratin. Detta efter att frågan hade debatterats och avhandlats under ett intensivt halvår. I samma veva konstaterades att samtliga åtta riksdagspartier ställde sig bakom 51 % -regeln.
Det borde inte finnas några moln på himlen. Ingen kan komma och säga att deras röst inte har hörts, ingen kan gnälla på att de demokratiska spelreglerna inte följts. Ändå är det just detta som nu sker.
Det har bubblat under ytan ett tag, men de senaste månaderna har de som vill göra idrottens spelplan till en plats enkom för de med kapital krupit fram ur skuggorna.
Det började med att Thomas Bodström i somras i en radiodiskussion om något helt annat plötsligt lyfte fram 51 % -regelns avskaffande som lösningen på fotbollens alla problem. Därefter har tokerierna fortsatt. Johan Esk jämförde i DN på det mest förvirrade vis SFSU med FIFA, och lanserade en teori om att ingen vågade granska supporterrörelsen. Veckan efter konstaterade han sorgligt att »AIK:s ledning rättar sig efter supportrarna«, som vore det bättre att de rättade sig efter sponsorerna?
Härom veckan levererade fotbollsagenten Carl Fhager en krönika på SVT Opinion där han också blandar ihop FIFA med svensk föreningsdemokrati och tycker att det är »nödvändigt att ånyo lyfta frågan om 51-procentregelns vara eller icke vara«.
»Snillen spekulerar«-samlingen fulländades när Isabel Thorén, polisintendent på RPS, i Nyhetsmorgon för några dagar sedan, helt utan följdfrågor, tyckte att det var dags att »diskutera 51 % -regeln« som en lösning på hot inom idrotten.
Redan 2009 skickades den första motionen in till RF:s stämma om ett hävande av 51 % -regeln. Den gången lyckades vi inom fotbollen remittera tillbaka frågan för vidare diskussion. 2011 kom frågan om avreglering upp igen. Då beslutades det om en bred och demokratisk undersökning. Det gjordes nu aldrig, man försökte smussla och smyga för att driva igenom detta infekterade spörsmål. När så frågan kom upp för omröstning på Riksidrottsmötet 2013 vann försvararna av föreningsdemokratin med bred marginal, ja, så pass bred marginal att det aldrig behövdes räkna röster. Det var bara att banka igenom förslaget och tänka på kaffet och kakorna.
Vi förstår att Carl Fhager vill tjäna pengar, det får han lov att göra. Men han kan glömma att han och hans Global Soccer Management ska tjäna sina pengar på en hundraårig svensk föreningsdemokratisk folkrörelsemodell.
Vi förstår att Thomas Bodström vill att fotbollens medlemsbaserade demokrati enbart ska vara till för en styrande elit. Han får lov att drömma. Men att en före detta socialdemokratisk justitieminister vill slopa hundra år av folkhemsidrott är minst sagt osmakligt.
Vi förstår att Johan Esk tycker att det är jobbigt med supportrar som utövar medlemsmakt och högljutt försvarar sina medborgerliga rättigheter. Men vi skulle nog ändå önska något större journalistisk objektiv integritet av sportkrönikören på Sveriges mest uppburna morgontidning.
Och vi förstår, tro inget annat, vi förstår att en av de högsta polischeferna i landet – Isabel Thorén – gärna avskaffar demokratin för att underlätta arbetet för polismakten. Men vi kan inte vara de enda som blir oroliga över att en polis uttrycker sådana här antidemokratiska åsikter?
Tänka sig: lösningen på demokratiproblemen inom idrotten från de med makt och ekonomiska intressen är alltid att införa diktatur. Man hör dem aldrig säga samma sak inom det övriga samhället. Det vågar de inte. Än.
En allvarlig påminnelse i dessa dystra tider: vill man ha sin frihet kvar så får man ta den.
Vi är alltså oroliga.
Allt detta sammanfaller också med att RF i år valde ny ordförande. Efter tio år tackade Karin Mattsson Weijber för sig. Ny ordförande blev Björn Eriksson. Det tyckte vi i SFSU var ett bra val. Vi känner Björn via det stora arbete han gjorde som regeringens nationella samordnare för att motverka brottslighet i samband med idrottsarrangemang. Vi var samtalspartner, bollplank och goda vänner under Björns arbete med den offentliga utredningen »Mer glädje för pengarna«.
När Björn Eriksson utsågs till ny ordförande så konstaterade han att: »det absolut viktigaste är att fortsätta att lyfta idrotten som en oerhörd väsentlig del i samhällsbyggandet«. Det låter sunt. Det gillar vi.
Nå, en »oerhört väsentlig del i samhällsbyggandet« är just föreningsdemokratin, och när den nu så tydligt är under hot från såväl journalister, politiker och poliser så vore det kanske på plats med ett ställningstagande? Björn Eriksson: vad är din (och din styrelses) åsikt om föreningsdemokratin? Står den lika fast inom RF som den borde, sett till hur 2013 års riksidrottsmöte bestämde? Vi vill gärna veta.
Bildkredit: (CC) Okko Pyykkö , Flickr
